Det är någon annans ansvar

I Ulrika Bys krönika i lördabildgens DN är utgångspunkten ett citat från nationalekonomen Ingvar Nilsson: ”Huvudleverantören av människor till utanförskap är skolan”.

Utan att ha läst in mig på Nilssons forskning och rapporten varifrån citatet härrör förstår jag att han med detta egentligen inte är ute efter att kritisera skolan som sådan, utan samhällets (felaktiga) prioriteringar, som resulterar i ovanstående.Men oj, vad han spelar folk i händerna med ett uttalande som detta.

Ett alldeles mänskligt behov är att, när tillvaron är pressad och otillfredsställande, få tänka och hävda att det är ”någon annan” som har ansvar för situationen som uppstått. Det är mänskligt av det enkla skälet att självreflektion är jobbigt och förändring är jobbigt. För alla. Samma mekanism finns på politisk och strukturell nivå; det är ju trots allt människor som befolkar och tar beslut också i dessa system. Därför är ett uttalande som Nilssons, delvis lyft ur sitt sammanhang som By gör i sin krönika, en rejäl björntjänst för skolan.

Skolan har i lag ett kompenserande uppdrag. Det är lika stort och viktigt och prioriterat som kunskapsuppdraget, och det ska utföras i symbios med just kunskapsuppdraget. Skolan ska kompensera för strukturella, sociala, ekonomiska, erfarenhetsmässiga och fysiska skillnader mellan de barn som träder in genom skolans dörrar. Märk väl att de flesta, och största, skillnaderna inte finns, rent fysiskt, i barnet, utan i det samhället barnet fötts in i!
Det är unikt och alldeles, alldeles fantastiskt att skolan har detta uppdrag!
Det vittnar om en grundläggande människosyn om är kärleksfull, demokratisk och ömsesidigt respektfull. Den som väljer att arbeta i skolan lever med detta uppdrag varje minut av sin tid på jobbet (och ganska ofta även en stor andel av de minutrar man tillbringar utanför jobbet).

Men vad händer när vi lyfter ut skolan ur det samhälle den är sprungen ur? Vad händer när vi tänker att det som sker, eller borde ske, innanför skolans väggar, är helt avskilt från vad om händer (eller inte händer) i det omkringliggande samhället?
Jag bedömer att vi nog ändå är ganska överens om en konstruktivistisk syn på vårt moderna samhälle; allt hänger ihop, människor formas och lär av möten och samverkan (eller brist på samverkan) med andra människor och nya sammanhang. Så är tanken med skolans läroplan och det kompenserande uppdraget – i relation med omvärlden ska skolan stimulera till, organisera för och leda barns och ungas lärande och blivande till kompetenta demokratiska medborgare.

Varför är det då så enkelt att bortse från det konstruktivistiska förhållningssättet när det kommer till att förklara varför så många barn och unga lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper (enligt den måttstock det omgivande samhället ställt upp för just ”tillräckliga kunskaper”)?

Varför blir det så enkelt för journalister, politiker och folk i största allmänhet att säga att det är ”skolans (någon annans) fel”, att ”skolan (någon annan) inte gör tillräckligt” och att ”skolan (någon annan) är huvudleverantör av människor till utanförskap”? På vilket sätt tänker de som uttalar ovanstående att skolans kompenserande uppdrag blir lättare att klara av när uppfattningen om att det är just skolans (någon annans), och enbart skolans, fel etableras gång på gång i samhällsdebatten?
Jag är inte på något sätt ute efter att ta bort skolans ansvar. Skolan har ett uppdrag och det ska skolan lösa, men skolan är också en kugge i ett samhällssystem där omkringliggande kugghjul faktiskt måste snurra i ungefär samma tempo och åt ungefär samma håll för att maskineriet inte ska skära ihop fullständigt. Vem vill diskutera de omkringliggande kugghjulen på bästa medieplats i lördagstidningen? Vem orkar illustrera och visualisera alla de mekanismer i samhället som är medskapare till skolans fram- och motgångar? Vilken politiker vill ställa sig upp och säga att nationalekonomi, bostadspolitik, arbetsmarknads- och socialpolitik, företagande, resursfördelningssystem och byggnadsplaner hänger ihop med, och påverkar skolans resultat? Hur påverkar det förmågan att se sammanhängande strukturer när vi ända upp på regeringsnivå har stuprörstänk också ideologiskt; skolpolitiker, bostadspolitiker, arbetsmarknadspolitiker…

Jag uppfattar att Ingvar Nilsson försöker peka på sammanhängande strukturer i sin rapport om gatuvåld i ett kommunalt perspektiv för organisationen Akta huvudet http://www.aktahuvudet.se/ (rapporten går inte att hitta på nätet), men det lösryckta citatet gör precis tvärtom. Det konstaterar att det är skolans fel och att de allra flesta därför kan pusta ut och tänka ”skönt, det är någon annan som får lösa detta”. Jag förstår också att det finns en och annan som kommer att tycka att jag gör precis som dem jag kritiserar i texten; skyller på ”någon annan” och kräver att ”någon annan” ska ta ansvar. Nej. Jag vill ta ansvar för det som rimligen är skolans ansvar. Men jag kräver samtidigt att bevakningen och beskrivningen av skolans roll i samhällssystemet blir aningen mer nyanserad. Tack.

Advertisements

One thought on “Det är någon annans ansvar

  1. Hej Ingela, fick samma tankar som du när jag läste Bys text. Men du tog dig tid och reflekterade vidare. Tack för en bra läsupplevelse! Jag tänker ofta på området Ronna när jag jobbar i skolan. Vi måste skapa grunder för en dialog mellan själva platsen och den didaktiska utvecklingen… 1. vad händer i området och hur kan vi jobba med det på lektionerna… 2. vad kan vi göra på lektionerna som berör människor i området? Det stärker vår insats i dialogen skola-hem-elev och minskar glappet mellan den dolda läroplanen och lgr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s