Negativa poler, synapsmäklare och en utbildningsminister

Ibland är huvudet så fullt av tankar att det känns nästan omöjligt att sortera. Och om tankarna dessutom är av det frustrerade slaget, då blir det etter värre. Jag har ju förmånen att få diskutera skola och skolutveckling typ varje dag, och när jag inte gör det på jobbet så gör jag det på Twitter eller Facebook eller i nån blogg. Det som orsakar min mentala overload just nu är inte bara det faktum att det är mitten av december och vi alla som lever terminsliv är så trötta att om nån petar på oss börjar vi gråta. Eller slåss.
Det handlar mer om att min arma skalle försöker koppla ihop de två huvudsamtal om skola som pågår i det här landet.

Försök att vända två magneters negativa (eller för all del positiva) poler mot varandra. Det går inte! (Just detta experiment minns jag från min egen skolgång, i övrigt är fysiken en tämligen snövit fläck). Ungefär den effekten får skoldebatterna på min hjärna. Det vill sig liksom inte.

I det offentliga, i den övre skolvärlden, diskuteras PISA, TIMSS, utökad matematikundervisning, betyg i sexan och fler nationella prov. I det fördolda (eller, nja, i sociala medier) i den undre skolvärlden, pågår ett samtal om Hattie, om formativ bedömning, om flippade klassrum, passionerade lärare och motiverade elever. (Jag ska för säkerhets skull påpeka att jag är fullt medveten om att det är fler än ETT samtal som pågår. Det är naturligtvis tusentals, kors och tvärs hela tiden, men om jag försöker sammanfatta de samtal jag deltar i eller (tjuv)lyssnar på, så är det ändå två tydliga spår.)
Och aldrig mötas de tu…

Jag har en hjärna som ständigt söker överblick, mönster och begripliga förklaringar. Jag är komplexist, som Troed Troedsson http://paradigmmaklarna.com/?page_id=82 skulle uttrycka det. Men i skoldebatten går jag bet.
Tack och lov finns det synapsmäklare som försöker hjälpa oss stackars åsnor mellan hötapparna att begripa var de två samtalen kanske ändå möts. Ante Runnqvist är ett exempel: http://anteblog.wordpress.com/2012/12/11/hitlist-shitlist/. Jag tycker att Skolverkets generaldirektör Anna Ekström är en annan, hårt klämd mellan politisk korrekthet och brobyggarens omöjliga uppdrag.
Men de allra flesta synapsmäklare konstaterar det min hjärna redan signalerat genom att krascha. Det finns inga mötespunkter!

Så hur ska vi göra då?

Vi är ju ganska många som är övertygade om att de övergripande politiska beslut som fattas kring skolan är rent kontraproduktiva. Och det är faktiskt inte bara för att vi råkar TYCKA det. Vår oro och frustration är väl underbyggd av forskning och beprövad erfarenhet, precis det som läroplanen säger att vi ska bygga vår svenska skola på.
Men hur gör vi för att inte bli en underjordisk motståndsrörelse som i det egna klassrummet skiter i besluten och kör våra egna race? För vi är ju rörande överens om att alla elever ska ha samma chans.
Hur gör vi för att inte fastna i ett sarkastiskt, raljerande muller?
Hur gör vi för att flippa systemet?
Hur gör vi för att få beslutsfattare att ta sig tid att lyssna noga?
Hur blir vi av med makt- och prestigemössorna, som nerdragna över ögon och öron inte kan göra annat än att bidra till att folk går vilse? För vi vet ju att ingen, inte ens en utbildningsminister, blir en lärande människa av att få skäll och bli hånad offentligt. (Fast det är lockande, jag vet!)

Jag blir TOKIG av att det finns så många passionerade krafter, så många genomtänkta tankar, nyfikna och beprövade erfarenheter som inte hörs i den övre skolvärlden.
Man kanske skulle bjuda in Jan på ett formativt utvecklingssamtal nån dag?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s