Kategoriska människor och ett och annat ynk

Den senaste veckan har man ju fått sig ett antal anledningar att fundera på det där med fanatism. Rasism, fanatism, idiotism, järnrörism… Om SD:s aningen jobbiga vecka kan man ha många synpunkter. Jag nöjer mig med att konstatera att i SIFO-undersökningen hade jag hamnat i den gröna kategori (drygt 30%) som ”inte fått en sämre uppfattning om SD sedan järnrörsfilmen publicerades..”. Det är nämligen inte möjligt att få en sämre uppfattning om SD än den jag hade innan. Alltså ingen skillnad för mig. Och då kan man också konstatera att med statistik kan man bevisa precis allt och ingenting; ”min” kategori kunde nämligen i rapporteringen uppfattas som att man sympatiserade med SD och därför inte ändrat uppfattning. Suck..

Men, tillbaka till mitt huvudspår: fanatism. Det är oerhört otäckt med rasistisk fanatism, eller religiös, eller politisk, men jag blir faktiskt nästan lika beklämd av all sorts fanatism. Eller man kanske borde beskriva det som att människor är kategoriska? Fanatsim är så starkt, och jag tror att många inte alls skulle kännas vid det om någon (jag) påstod att de var fanatiska. Men kategoriska. Ja, det är nog ett bättre ord. När människor som är kloka och sansade (eller åtminstone politiskt korrekta) fullständigt tappar alla hämningar och därmed också slutar tänka. Tack och lov tar sig inte all fanatism/kategorism (kan man säga så?)  i uttryck genom våld eller kränkningar mot enskila människor, men det är nog så illa att människor tar sig friheten att fullständigt såga andras livsstil, livsval, klädstil, politik.
Eller är det det? Handlar det egentligen om att jag är en konflikträdd liten ynk som vill att alla ska vara sams i en enda stor smetig konsensus? (Con=med, sensus=känsla. -Ha! Se där vilken nytta jag har av latinlektionerna från gymnasiet!) Eller har jag blivit så påverkad av mina akademiska studier de senaste åren att jag in absurdum måste vrida och vända på och problematisera åt alla håll?

Visst måste människor få ha åsikter, och olika åsikter! Och visst måste man få framföra sina åsikter, både privat och i det offentliga rummet! Men det är nåt som skaver i mig när människor kategoriskt så fort de får chansen häver ur sig nedsättande åsikter/argument/”sanningar” om någon/något och dessutom verkar njuta av det.
Om de bara ville börja meningen med att säga ”Jag tycker….”.
Då fanns det något för mig att spegla mig i, att säga ”men jag tycker såhär..”.
Då blev det en åsikt, vilket alla är fria att ha och framföra, och inte en sanning som jag förväntas acceptera.
Ja, det är möjligt att du tycker att det svenska kungahuset borde jämnas med marken eller att Israels beteende som stat är förkastligt. Ja, jag hör att du anser att alla kamphundar borde förbjudas eller att bara den som har bott i byn i minst tre generationer får kalla sig bybo. Jag kanske till och med håller med dig om vissa saker, MEN TRYCK INTE NER DET I HALSEN PÅ MIG varje gång du får chansen att öppna munnen! Jag slutar ju lyssna på dig, förstår du inte det? Du förlorar i trovärdighet och jag förlorar respekt för dig. För det du egentligen säger, i all din vilja att framföra dina sanningar, är ju att du inte respekterar någon annans sanning. Att du inte är intresserad av att lyssna på andras argument.

Och så tänker jag att det kanske är nån kvarglömd gen i våra evolutionerade hjärnor som gör att vi desperat söker efter sammanhang där vi får slåss. Oftast verbalt, men nog finns det fysiska där och lurar under ytan. Vi lever så trygga liv, de flesta av oss. Vi behöver aldrig vara i faktisk flyktberedskap. Vi behöver inte slåss för vår överlevnad. Vi behöver inte kriga för att skydda våra nära och kära. Vi har tusen miljoner valmöjligheter och det finns nästan aldrig nån som kan tala om vad som är rätt förrän efteråt. Och då är det ändå för sent. Så vad gör vi när den där kvarglömda genen gör att synapserna snedtänder?
Jo, vi skriver kränkande, elaka, brinnande ”sanningar” i sociala medier. Vi skriker oss hesa på idrottsläktare i gärsgårdsserien för att ”sanningen faktisk är att domarjäveln är EMOT OSS HELA TIDEN” och vi slåss med både väderkvarnar och meningsmotståndare.  Sen går vi hem och tar en fika och är alldeles vanliga, sansade människor som har både respekt och förståelse för det allra mesta och de allra flesta.
Så kanske är det helt naturligt. Ett mänskligt beteende som vi på nåt märkligt vis behöver för att orka vara människor. Men JAG TYCKER att det är ledsamt att se.

 

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s